Att hålla på och mista sin bästa vän...

Ja det är som rubriken det som håller på att hända mig. Jag vet inte om jag har dagar eller veckor kvar.
Jag njuter av varje sekund som jag får med henne,
i 11 års tid har hon varit min bästa vän.  När jag flyttade hemifrån så blev hon alltid så glad varje gång mamma sa att jag skulle komma hem. Detta är ingen mäniska som ni märker jag pratar om utan en hund, en mycket speciell schäfer tik vid namn Laika "Ankan". Den 7/4 1998 så föddes 8 valpar i vårat sovrum, 2 dog under 1:a veckan. Den 3:e som föddes hade vatten i lungorna så mamma fick slänga henne fram och tillbaka, detta var Laika... Jag undrar ibland hur mitt liv varit idag om mamma inte hade försökt att rädda hennes liv. Det hade inte varit bra iallafall...
Alltid då jag varit ledsen har hon funnits där. Hennes blick allt är fantastiskt med henne fast hon bara är en hund...
Vi skulle inte behållt henne, men hon kissade inne oavbrutet hela tidiga hösten under sitt första år, vi tog henne till ett gäng djurpratare och alla fick samma sak för sig: Hon ville inte flytta hon ville bo med oss!
Räcker det om jag säger att mamma kramade om henne o sa att hon fick stanna?
Hon kissade ALDRIG mera inne... Nu har 11 år gått, höfterna funkar inte som de borde, vissa dagar är topp andra botten. Nu kan hon itne gå på asfalten mera utan att få sår på fötterna... Men så länge hon glatt skäller efter godis och kan gå innte så får hon ju stanna kvar, är ju fortfarande livskvalitet och en gnutta (rätt mycket egoism...)
Tårarna rinner nerför min kind. Om hundar kan födas igen vill jag om ett tag få en valp, en tik och jag vill att laika ska födas igen.
 

Å en sån sötnos. Usch va det är hemskt när man inser att dom inte kommer finnas hos en för evigt.

sånt är alltid hemskt :( Man får göra tiden tillsammans så bra som möjligt och njuta av varje ögonblick!